gastronauten.blogg.se

 

 

Det var då, två dagar efter att jag föddes, det som inte fick hända ändå hände. Till följd av ett antal olämpligt utförda tester exploderar reaktor nummer fyra på kärnkraftverket i Tjernobyl och sprider radioaktivitet över stora delar av Europa och förödelsen är ett faktum.

 

Då det blåste nordliga vindar vid olyckstilfället var Sverige första utomstående land att upptäcka att något inte stod rätt till. Måndagen den 28 April, två dagar efter olyckan registreras radioaktiva partiklar på skorna tillhörande en av de anställa vid kärnkraftverket i Forsmark. Detta förbyllar då han var påväg till sitt arbete och inte därifrån. Mätningar genomförs inne i kraftverket och man konstaterar att Forsmark inte läcker radioaktivitet, men snart upptäcker man förhöjda värden i det kringliggande området och detta indikerar alltså att något med största sannolikhet har intäffat utanför Sveriges gränser. Enligt strålskyddsmyndigheten passerade det radioatkiva molnet över Sverige redan på söndagen.

 

Trettio år senare, klockan åtta på morgonen en varm och solig lördagsmorgon i Kiev stiger jag nyfiken, förväntansfull och med en viss känsla av olust på bussen från Solo East Travel som ska ta mig och sex andra personer norrut mot Tjernobyl och den avgränsade zonen. Vi har tur som hamnar i en liten grupp, inte bara för att vi kommer hinna utforska mer än de andra besökarna, men också för att Solo East Travels ägare följer våran minibuss i sin jeep med att par som bokat en privat tur. Vi kommer därför få lite extra information då han själv är uppvuxen och senare evakuerad från området.

 

 

Det första jag slås av är grönskan och lugnet. Igenvuxna byar, byggnader uppätna av naturen. Det är vackert och mystiskt, precis som om det skulle ligga något hemligt över denna plats. Det är kanske heller inte så konstigt, för det fanns faktiskt något hemligt här: дуга. Дуга betyder båge på ryska, och är en av tre antenner som ingick i Sovjetunionens försvarsystem. I och med att området spärrades av efter olyckan finns detta gigantiska sovjetiska monument bevarat. Antennen användes för att upptäcka missiler på långt avstånd (early missile warning system) och kallades i folkmun för "den ryska hackspetten". Signalen som sändes ut på kortvåg lät nämligen precis som ett knackljud mot trä. Det känns lite som att befinna sig en spionfilm när vi vandrar omkring på denna fd. tophemliga radiostation. Längre in i skogen upptäcker vi en hel by som varit hem åt soldater och officerare som arbetade här samt deras familjer.

 

Efter att ha passerat ytterligare ett par checkpoints närmar vi oss kärnkraftverket och reaktor nummer 4. Det är kusligt när siluetten av byggnaden som jag så många gånger sett på bild träder fram. Allting känns plötsligt väldigt levande. Vad inte många vet är att kraftverket inte stängdes ner efter olyckan, utan faktiskt var i drift fram till år 2000. Även idag pågår aktivet här, en del forskning sägs det, men det mest synligt påtagliga arbetet är konstruktionen av den jättelika kupolen som så småning om ska täcka över reaktor nummer 4 och fungera som ett skydd då de gamla inkapslingarna läcker. Det kringliggande området är ironiskt nog relativt rent och sanerat. Vi mäter betydligt högre värden när vi passerar ett skogsområde påväg mot Pripyat.

 

 

Officielt sett är det inte längre tillåtet att beträda byggnader i staden, inte på grund av strålningen, men av rasrisken. Vi har dock tur och vår guide visar oss vägen in till den gamla simhallen, därefter pekar han på ett utav de övergiva lägenhetskomplexen och säger:

 

- Här har ni ett typiskt Sovjetbyggt nio våningshus med lägenheter. "Jag väntar här vid bilen".

 

Vi tittar på varanda och utan att tveka, porten stod ju ändå öppen, går vi in i huset och klättrar upp för de oändliga trapporna upp mot taket. Totalt övergivet. Här fanns än gång liv och rörelse, lekande barn, skratt och gemenskap. Här fanns en vardag med allt vad det innebär. Allt som finns kvar är spåren av människorna som levde här. Vi går från lägenhet till lägenhet och jag tänket på huset jag själv bor i på sjunde våningen. Tänk om det plötsligt skulle evakueras och vi bara lämnade alla våra saker! Ett par månader efter olyckan fick människor möjligheten att åka tillbaka till Pripyat och hämta en del av sina ägodelar. Det saker som fortfarande fanns kvar inomhus var relativt skyddade av byggnaderna själva och kunde räddas.

 

 

På ett sätt är svårt att föreställa sig förödelsen. Där en solig sommardag, trettio grader varmt och fåglarna kvittrar. Grönska, natur och en känsla av frid. Det är vackert här och inga människor som stör. Kanske är det just det som skvallrar om att något inte står rätt till. En öde stad, inget folk, ingen rörelse. Tomma byggnader nästan uppätna av naturen. Vad hände? Vackert i sig, men för alltid kontaminerat. En människa kan varken se, känna eller lukta stålning, därför är den så farlig. Jag kan inte undå att dra parareller till debatten om kärnvapen, mänskligheten är nog trots allt tillräckligt korkad för att ödelägga sig själv till sist.