Tjernobyl

 
Pripyat, f.d Sovjetunionen. Kl. 01:23 natten till lördagen den 26 April år 1986:
 
Det var då, två dagar efter att jag föddes, det som inte fick hända ändå hände. Till följd av ett antal olämpligt utförda tester exploderar reaktor nummer fyra på kärnkraftverket i Tjernobyl och sprider radioaktivitet över stora delar av Europa och förödelsen är ett faktum.
 
Då det blåste nordliga vindar vid olyckstilfället var Sverige första utomstående land att upptäcka att något inte stod rätt till. Måndagen den 28 April, två dagar efter olyckan registreras radioaktiva partiklar på skorna tillhörande en av de anställa vid kärnkraftverket i Forsmark. Detta förbyllar då han var påväg till sitt arbete och inte därifrån. Mätningar genomförs inne i kraftverket och man konstaterar att Forsmark inte läcker radioaktivitet, men snart upptäcker man förhöjda värden i det kringliggande området och detta indikerar alltså att något med största sannolikhet har intäffat utanför Sveriges gränser. Enligt strålskyddsmyndigheten passerade det radioatkiva molnet över Sverige redan på söndagen.
 
Trettio år senare, klockan åtta på morgonen en varm och solig lördagsmorgon i Kiev stiger jag nyfiken, förväntansfull och med en viss känsla av olust på bussen från Solo East Travel som ska ta mig och sex andra personer norrut mot Tjernobyl och den avgränsade zonen. Vi har tur som hamnar i en liten grupp, inte bara för att vi kommer hinna utforska mer än de andra besökarna, men också för att Solo East Travels ägare följer våran minibuss i sin jeep med att par som bokat en privat tur. Vi kommer därför få lite extra information då han själv är uppvuxen och senare evakuerad från området.
 
Vi närmar oss den avgränsade zonen söderifrån, den renaste delen. Det är viktigt att understyka att kontamineringen i området är mycket ojämn. När vi passerar den första check-pointen visar faktiskt geiger-mätaren lägre värden än bakgrundsstrålningen i tex. Stockholm eller Kiev. Varför är då området fortfarande avspärrat? Därför att avstånd är det bästa skyddet. Tack vare de nordliga vindarna klarade sig Kiev och den södra delen av Ukraina från större kontaminering. Däremot är de nordliga delarna av den avgränsade zonen hårt drabbade, framför allt den del som täcker Vitrysskt territorium.
 
Landsvägen som leder oss rakt in i den avgränsade zonen.
 
Tjernobyl bygräns. Idag fyngerar byn som ett administrativt centrum.
 
En ryskbyggd Lada uppäten av tiden och naturen.
 
Det första jag slås av är grönskan och lugnet. Igenvuxna byar, byggnader uppätna av naturen. Det är vackert och mystiskt, precis som om det skulle ligga något hemligt över denna plats. Det är kanske heller inte så konstigt, för det fanns faktiskt något hemligt här: дуга. Дуга betyder båge på ryska, och är en av tre antenner som ingick i Sovjetunionens försvarsystem. I och med att området spärrades av efter olyckan finns detta gigantiska sovjetiska monument bevarat. Antennen användes för att upptäcka missiler på långt avstånd (early missile warning system) och kallades i folkmun för "den ryska hackspetten". Signalen som sändes ut på kortvåg lät nämligen precis som ett knackljud mot trä. Det känns lite som att befinna sig en spionfilm när vi vandrar omkring på denna fd. tophemliga radiostation. Längre in i skogen upptäcker vi en hel by som varit hem åt soldater och officerare som arbetade här samt deras familjer.
 
Ingången till radiostationen.
 
Den enorma konstruktionen.
 
 Bostäder gömda i skogen.
 
Övergiven gynmastiksal i byns skola.
 
 Lenins budskap på skolväggen.
 
Efter att ha passerat ytterligare ett par checkpoints närmar vi oss kärnkraftverket och reaktor nummer 4. Det är kusligt när siluetten av byggnaden som jag så många gånger sett på bild träder fram. Allting känns plötsligt väldigt levande. Vad inte många vet är att kraftverket inte stängdes ner efter olyckan, utan faktiskt var i drift fram till år 2000. Även idag pågår aktivet här, en del forskning sägs det, men det mest synligt påtagliga arbetet är konstruktionen av den jättelika kupolen som så småning om ska täcka över reaktor nummer 4 och fungera som ett skydd då de gamla inkapslingarna läcker. Det kringliggande området är ironiskt nog relativt rent och sanerat. Vi mäter betydligt högre värden när vi passerar ett skogsområde påväg mot Pripyat.
 
 Reaktor nummer 4 och kupolen. Mätaren ger ett utslag på 3,56.
 
 
Pripyat, en stad som hade nära 50000 innevånare, byggd enkom för det kärnkraftkomplex med ambitionen att bli ett av de största i landet med hela 12 reaktorer. Här levde familjer och anhöriga till de anställda vid kärnkraftverket och originalplanen var att staden skulle växa i takt med expansionen av kraftverket och utgöra hem till över 100000 människor. Idag en spökstad, men också en liten djupfryst del av den f.d Sovjetunionen, som likt Östtykland, politiskt sett upphört att existera, men som här ändå fysiskt sett gör sig påmint. 
 
Pripyat stadsgräns.
 
Torget.
 
Radioaktiva myror. Mätarutslag: 11,72!
 
Officielt sett är det inte längre tillåtet att beträda byggnader i staden, inte på grund av strålningen, men av rasrisken. Vi har dock tur och vår guide visar oss vägen in till den gamla simhallen, därefter pekar han på ett utav de övergiva lägenhetskomplexen och säger:
 
- Här har ni ett typiskt Sovjetbyggt nio våningshus med lägenheter. "Jag väntar här vid bilen".
 
Vi tittar på varanda och utan att tveka, porten stod ju ändå öppen, går vi in i huset och klättrar upp för de oändliga trapporna upp mot taket. Totalt övergivet. Här fanns än gång liv och rörelse, lekande barn, skratt och gemenskap. Här fanns en vardag med allt vad det innebär. Allt som finns kvar är spåren av människorna som levde här. Vi går från lägenhet till lägenhet och jag tänket på huset jag själv bor i på sjunde våningen. Tänk om det plötsligt skulle evakueras och vi bara lämnade alla våra saker! Ett par månader efter olyckan fick människor möjligheten att åka tillbaka till Pripyat och hämta en del av sina ägodelar. Det saker som fortfarande fanns kvar inomhus var relativt skyddade av byggnaderna själva och kunde räddas.
 
Pariserhjulet.
 
Simhallen.
 
Inuti en av alla evakuerade lägenheter.
 
 
 
På ett sätt är svårt att föreställa sig förödelsen. Där en solig sommardag, trettio grader varmt och fåglarna kvittrar. Grönska, natur och en känsla av frid. Det är vackert här och inga människor som stör. Kanske är det just det som skvallrar om att något inte står rätt till. En öde stad, inget folk, ingen rörelse. Tomma byggnader nästan uppätna av naturen. Vad hände? Vackert i sig, men för alltid kontaminerat. En människa kan varken se, känna eller lukta stålning, därför är den så farlig. Jag kan inte undå att dra parareller till debatten om kärnvapen, mänskligheten är nog trots allt tillräckligt korkad för att ödelägga sig själv till sist.
 

Göta Kanal

 
Det är slutet på Maj och jag har precis kommit till Göteborg för att mönstra på fartyget M/s Diana som under de tre närmsta månaderna kommer vara mitt hem och arbetsplats. Hon är byggd på Finnboda Varv år 1931 och under sommarmånaderna seglar hon mellan två hav, över sju sjöar och genom 58 slussar i Göta Kanal på sin resa mellan Göteborg och Stockholm. Vi är 10 besättningsmän och 40 passagerare som tillsammans färdas genom ett somrigt Sverige under den sex dagar långa turen från kust till kust.
 
M/s Diana bredvid M/s Wilhelm Tham vid Packhuskajen i Göteborg
 
 
Från kust till kust
 
Jag arbetar i restaurangen och ska ansvarar för att gästerna varje dag får frukost, två rätters lunch och tre rätters middag. Det är bara två dagar kvar till årets första resa, i övermorgon kastar vi loss och det är mycket som ska göras. Champagne och vita viner ska kylas, spritförrådet fyllas upp och öl ska lastas i förpiken. Under däck är det trångt, 400 dukar och 1200 linneservetter trängs med lakan, badrockar och handdukar. Uppe i matsalen ska glas och bestick putsas, salt och pepparkar fyllas upp, menykort sorteras och blommor till bordsdekorationer tas emot. Styrman ser till att tillräckligt med diesel bunkras och färskvattentankarna fylls upp. En matros svabbar däck och putsar mässing. Hyttvärdinnan ser till att samtliga hytter ombord är iordningställda och kockarna har redan börjat laga mat. Allt måste vara toppskick innan gästerna anländer.
 
 
 
Matsalen
 
 
 
Första dagen
 
Klockan närmar sig nio och folk har redan börjat samlats nere på kajen. Det doftar av nybakade wienerbröd och kanelbullar från byssan och jag har kokat kaffe till välkomstfikat. I matsalen är borden dukade och jag tillsammans med min kollega är redo att välkomna gästerna. Kapten, styrman och guiden tar emot nere på kajen, den övriga besättningen är upptagen med att hjälpa gästerna med bagage och visa dem till deras hytter. Efter en stund fylls också matsalen med kaffesugna tyskar, engelsmän, schweizare, australiensare och även några svenskar. Vissa reser i grupp, andra ensamma. Det äldre tyska paret ber genast om att få bli placerade vid bord nummer ett till middagen och den ensamresande australiensiska damen ger besked om att hon är vegetarian. En herre är glutenintolerant och en annan äter inte fisk. Det är mycket som skal koordineras med byssan redan innan första lunchen så att alla önskemål och behov kan tillgodoses så att gästerna får en behaglig vistelse ombord.
 
Plötsligt känns en lätt vibration igenom fartyget då kapten startar motorerna. Nästan alla gäster lämnar matsalen för att gå ut på däck när vi kastar loss från Packhuskajen i Göteborg och långsamt glider ut ur hamnen och börjar vår långa resa upp igenom Sverige. Snabbt dukar vi om matsalen för resan första lunch, Bohuslänsk fisksoppa står på menyn. Medans gästerna äter seglar vi sakta men säkert uppför Göta Älv som tar vi oss till Lilla Edet och resans första sluss, efter ett par timmar når vi Trollhättan och sent framåt kvällen lägger vi slutligen till i Vänersborg som är vår natthamn.
 
Den berömda gong-gongen som signalerar till gästerna att maten är serverad! Tack Bernt för bilden!
 
 
 
Andra dagen
 
Redan klockan fem nästa morgon lämnar vi Vänersborg och seglar ut på Vänern med kurs mot Magnus Gabriel de la Gardies Läckö Slott. Efter en härlig sjöfrukost stiger gästerna av för att besöka slottet och vi i besättningen passar på att ta sommarens första bad. Det är kallt, mycket kallt, men efteråt värmer vi oss i solen på fördäck. Därefter går vi ut på Vänern för att efter lunch komma fram till Sjötorp och den första slussen som tar oss in i kanalen. Sakta glider vi fram genom det gröna landskapet och det känns först lite märkligt att faktiskt åka båt mellan åkrar och ängar. Plötsligt under middagen får gästerna syn på ett par kor som stirrar lojt på oss när vi passerar deras betesäng. Sent denna kväll lägger vi till i slussen i Hajstorp där vi tillbringar natten.
 
 
 
Vi närmar oss Läckö Slott
 
 
 
Tredje dagen
 
Vi lämnar Hajstorp bakom oss och kommer till Töreboda, glider sakta fram i Bergskanalen, passerar Tåtorp, seglar över den vackra sjön Viken och kommer så fram till Forsvik. Det är här, i kanalens äldsta sluss från år 1813, som den religösa familjen Kindbom möter oss med blommor, Pärleporten, Du Store Gud och Amazing Grace på saxofon. Det kan tilläggas att jag har blivit frälst ett antal gånger denna sommar. När slussvakten sedan öppnar portarna smyger vi sakta vidare och ut på Vättern. På andra sidan sjön väntar den lilla idylliska staden Vadstena på oss. När gästerna går i land för att besöka Vadstena slott och klosterkyrkan, passar vi i besättningen på att hålla en säkerhetsövning. Man över bord är temat och vi lyckas fiska upp praktikanten som fick agera nödställd. Därefter är det dags för gästerna att stiga ombord och vi kastar sedan loss och sätter kurs mot Motala. Staden, som ritades av kanalens grundare Baltzar von Platen, anses vara något av Göta Kanals huvudstad. Här ligger Kanalbolagets huvudkontor och Motala Werkstad där våra systerfartyg M/s Juno och M/s Wilhelm Tham är byggda. 
 
Underbar kväll i Motala, tack Lisa för bilden!
 
Fjärde dagen
 
Efter frukost öppnas vägbron i Motala och vi lämnar Vätterns kristallklara vatten och seglar åter igen in i kanalen. Via slusstrappan i Borenshult tar vi oss över sjön Boren och passerar sedan två akvedukter för att till sist komma fram till det mäktiga slussystemet i Berg. Med hjälp av 15 slussar klättrar vi sakta ner hela 40 meter till sjön Roxen. Det tar nästan en och en halv timme att ta sig ner för hela slusstrappan och vi passar på att gå ner till den lilla stranden för att ta ett dopp. Gästerna kommer tillbaka från sin promenad till Vreta klosterkyrka och dricker eftermiddagskaffe på akterdäck när vi lämnar den sista slussen och seglar ut över Roxen. På andra sidan sjön går vi åter igen in i kanalen och kommer sent om kvällen fram till Klämman som blir vårt nattuppehåll. Här, mitt i kanalen, är det absolut stillhet som råder och vi har dukar fram kaffe och avec på däck, tänt ljus och lagt fram filtar till gästerna som njuter av en sen svensk sommarkväll mitt i ingenstans.
 
Magisk kväll i kanalen
 
 
 
Femte dagen
 
Gästerna är morgonpigga och jag öppnar dörrarna till frukosten lite tidigare än vanligt. Det är hård åtgång på kaffe, ägg och bacon. Kanske därför att de flesta gäster väljer att stiga av i slussen i Carlsborg och promenera till vårt nästa stop 4 km bort som är Söderköping. Vi passar på att duka matsalen för lunch med det samma, så att också vi kan gå i land i Söderköping och njuta av en glass i solen. Förutom glass så är staden även känd för att det var här Astrid Lindgrens Madicken spelades in.
 
Jag rycker in och slussar i Söderköping
 
Till lunch lämnar vi Söderköping bakom oss och seglar vidare till Mem där kanalen invigdes den 26 september 1832 i närvaro av Kung Karl XIV Johan. Här lämnar vi Göta Kanal och glider ut på viken Slätbacken i Östersjön och styr vidare mot Stegeborgs slottsruin, för att därefter sätta kurs mot den gamla lotsstationen i Sävsundet där vi ska lägga till sent inatt. Men innan dess är det mycket som ska göras. Det är gästernas sista kväll ombord och kaptensmiddag står på programmet. Champagneglasen ska putsas och borden dukas inför kvällen. Nyplockade blommor efter kanalen ska klippas och sättas i vatten, skjortor strykas och slipsar knytas. Vid sjutiden bjuder kapten in till en skål i försalongen och därefter serveras middagen. Jordärtskocksoppa, hjort och cheesecake står på menyn. Det hålls tal, skålas och delas ut certifikat till alla gäster som ett bevis på att dom gjort hela resan från kust till kust. Några födelsedagsbarn uppvaktas och efter kaffe och avec är det rundvising i byssan och maskinrummet.
 
Dukat bord inför kaptensmiddagen
 
En gästs tolkning av M/s Diana från kajen i Stegeborg
 
 
Från min hytt
 
 
 
Sjätte dagen
 
Sista dagen på resan vaknar jag tidigt. Redan klockan fem på morgonen är det 25 grader varmt och jag tar mitt morgonkaffe på fördäck. Kanalen i all ära, men Östersjön är i min mening resans vackraste del. Jag älskar havet och missar aldrig denna bit av resan bland kobbar och skär i soluppgången.
 
 
 
 
 
Tidig morgon på Östersjön
 
 
Vi seglar upp efter östkusten och når Södertälje, där vi slussar in i Mälaren och stannar till vid vikingaön Birka. Fortsätter sedan förbi Drottningholms slott och vidare till Hammarbyslussen som leder oss ut i Saltsjön och den sista biten av resan innan vi slutligen lägger till vid Skeppsbrokajen i Gamla Stan i Stockholm. Gästerna samlas på däck, röda mattan rullas ut och bagage bärs iland. Här slutar resan igenom Sverige och gästerna tackas av personligen av alla i besättningen. Många stannar i Stockholm ett par dagar, andra reser vidare. Vi njuter av en kväll i huvudstaden innan det återigen nästa morgon är dags att välkomna nya gäster ombord och påbörja den sex dagar långa återresan till Göteborg igen.
 
Alla hjälps åt med att få iland gästernas bagage i Stockholm, tack Bernt för bilden!
 
Att jag fått tillbringa denna sommar ombord på M/s Diana är lite som att leva i Agatha Christies "Mordet på Orientexpressen". En resa bakåt i tiden som utan tvekan är det bästa sättet att (åter)upptäcka ett av Sveriges viktigaste kulturarv.

Cabo Verde

 
Det är kallt och regnigt när jag tidigt en höstmorgon stänger dörren till min dåvarande lägenheten på Nørrebro i Köpenhamn och tar buss 5A ut till Kastrup flygplats. Jag har bestämt mig för att göra något jag inte gjort på länge, åka på chartersemester. Det är nämligen den enklaste och snabbaste vägen till ön Sal, en av de 10 öar som tillsammans bildar Kap Verde, den tidigare portugisiska kolonin belägen söder om Kanarieöarna längs med den nordafrikanska kusten i höjd med Dakar.
 
Jag har gått all-in på charterkonceptet och förbeställt taxfree varor som sedvanligt ligger och väntar på mig i sätet vid ombordstigning. Jag slår mig ner, lägger undan påsen och sluter nöjt ögonen när jag efter en stund känner hur flygplanet accelererar och jag pressas bak mot ryggstödet. Väl uppe bland molnen tar turen ungefär sju timmar, och jag hinner förstås både äta, dricka, sova och se film innan vi på eftermiddagen landar på Amiral Cabril International Airport. Landningskort fylls i och pass stämplas, sedan bär det av mot den lilla byn Santa Maria som ligger intill havet på öns södra spets. 
 
 
 
Santa Maria är en gammal sömnig fiskeby som dock har livats upp något på grund av, eller kanske tack vare bleka solsökande turisters närvaro, men det ligger fortfarande ett påfallande lugn över byn och allt går liksom lite långsammare här. Saker och ting flyter på i sin egen takt och det är gott om plats på den milslånga stranden. Jag går en lång promenad och kommer på mig själv att vara helt ensam. Bara jag, stranden och det öppna havet. På tillbakavägen stannar jag till vid en liten enslig serveringsvagn med ett enda bord och ett snett parasoll som gungar i atlantvinden och dricker en kall Sagres, för att sedan fortsätt bort till mitt hotell.
 
  
 
 
 
 
Hotell Odjo d'Agua ligger precis vid vattenbrynet och har en restaurang där man kan dricka kallt vitt vin från grannön Fogo och äta färsk fisk som tidigt på morgonen kommer in till piren som ligger mitt i byn. Piren är något av den centrala punkten i Santa Maria. Fortsätter man en bit upp kommer man till det lilla torget och huvudgatan som går igenom byn. Även här finns ett par restauranger och några små barer för den som vill njuta av varma kvällar fyllda med musik av kreolska toner. Jag lär känna Ana som är bartender och en kväll tar hon med mig ner på en utav alla små och krokiga bakgator till en lokal bar som egentligen inte är till för turister utan är just precis lokal. Priserna är också något mer lokala och hon berätta lite mer om livet på ön. Hon har en liten dotter vars far är fotbollspelare och drömmer om att spela i Italien. Visst är det många som lämnar ön i hopp om att tjäna pengar förklarar hon och tänder fundersamt en cigarett. När klockan blivit sent och ett mindre slagsmål brutit ut vid grannbordet betalar vi och Ana är mycket noga med att följa mig tillbaka till torget så jag ska hitta hem igen. Här är folk vänliga, men det är ändå bäst att vara försiktigt sent på natten säger hon.
 
 
 
 
Dagen därpå vaknar jag av regnvädret. Plötsligt har himlen öppnat sig och jag tror aldrig jag sett så mycket vatten på en och samma gång. En dam från receptionen knackar på min dörr och och förklarar att det nog är bäst att stanna inomhus. Det är strömavbrott på hela ön och flygplatsen har stängt, berättar hon, så jag lägger mig i hängmattan. Framåt kvällen när jag har läst ut min bok och elektriciteten kommit tillbaka så att kocken kan laga mat serveras det kvällsmat. Nästa morgon skiner solen igen som om ingenting hade hänt.
 
Jag gillar Cabo Verde. Även om det egentligen inte finns så mycket att göra här. Visst kan man dyka och surfa, men mest av allt är det en plats för avkopling. Det är något visst med ölivet och lugnet som alltid finns där. Sals motto är inte helt opassande "no stress". Jag tänker att jag velat se mer av landet, och för den som har tid och vill upptäcka mer är det lätt att flyga mellan öarna med det nationella flygbolaget TACV Cabo Verde Airlines. Jag å andra sidan stiger på planet till Köpenhamn med nya erfarenheter och intryck att smälta.