gastronauten.blogg.se

 

 

 

Från Mexico City till Miami, ett stopover på sju timmar och en nattflight senare sätter den gamla 767:an från American Airlines äntligen hjulen i backen på Montevideo Carrasco International Airport. Flygplatsen är nybyggd och allt går snabbt och smidigt. Efter en halvtimme och en stämpel i passet senare står jag utanför terminalen med väskan i handen och väntar på bussen som ska ta mig in till centrum. Den kostar 45 pesos, eller 15 svenska kronor. Det är utan tvekan det billigaste transportmedlet från flygplatsen in till centrum, en taxi kostar ca. 1000 pesos. Dessutom har jag alltid gillat att använda lokala transportmedel eftersom sightseeingen börjar med detsamma. Du kanske inte passerar dom stora turistattraktionerna, men det är inte heller det jag är ute efter, jag vill se kvarteren där folk bor, höghus, fula förorter, fabriker och allt annat som hör en stad till. Efter att bussen har kört en bra stund och jag tror att jag kommit helt fel lyckas jag i alla fall hoppa av vid ett gathörn som visar sig ligga bara några kvarter från hotellet på Plaza Independencia i början av La Ciudad Vieja som är den gamla stadsdelen.

 

 

Efter att ha duschat av mig tröttheten och ställt om klockan till lokal tid går jag ner till lobbyn och blir bjuden på en Medio y Medio som består av en del sött mousserande vin och en del torrt vitt vin, och några värdefullt restaurangtips av servitören. Jag är av den uppfattningen att man aldrig ska fråga concierge om vart man ska äta, det är trots allt dom som arbetar med mat och dryck som vet bäst. Det visade sig också senare vara precis så.

 

 

 

Drycken ja. Uruguay är inte bara vin, utan bra vin, gott vin. 

 

Jag vandrar längs gatorna i La Ciudad Vieja och det är varmt och behagligt. Montevideo är en "liten" stor stad och i centrum kan man gå nästan överallt. Det passar mig perfekt eftersom det är det bästa sättet att lära känna en stad. Då har man friheten att stanna till där man vill och riskerar inte att missa något. Jag får omedelbart en känsla av att jag är i Paris, Madrid eller Barcelona på samma gång. En liten bit av Europa i Sydamerika. Vart man är tittar så ser man havet. I ett hörn upptäcker jag en liten vinbutik som genast drar åt sig mitt intresse. För runt hundralappen får jag en liten provning av vad Uruguay har att erbjuda. En kraftig och oljig Viognier, men samtidigt frisk och krispig med inslag av krusbär. Det andra glaset fylls med Malbec, här är det fat, cederträ och mörka bär som slår igenom. Överraskningen blir det sista vinet av druvan Tannat, med en ton av peppar och lätta tanniner. Det är första gången jag provar druvan och får förklarat för mig att den är stor här i Uruguay. Det är över lag tre ganska kraftiga viner och det är ju logiskt med tanke på vad dem ska kombineras med, grillade kötträtter.

 

Som jag tidigare sa har restaurangpersonal alltid dom bästa tipsen. I Uruguay är det La Parillada som är det heta. Grillat kött, I alla dess former. Ett måste är El Mercado del Puerto, från början en lokal marknad med allt från frukt och grönt till fisk och kött, men som nu innefattar allt vad grillat heter. Här sitter man vid baren och sippar Medio y Medio eller ett glas rött tillsammans med delikatesser från grillen. Fullt med turister, men ändå charmigt. Det är inte det billigaste alternativet, men om man som jag gillar att äta på marknader är det ett utmärkt val. Portionerna är väl tilltagna och man kan gott dela en rätt och fortfarande bli mätt och belåten.

 

Till middag blir det överraskande nog mera kött, men denna gång på den restaurang som servitören från hotellet rekomenderat. Kvalitén är minst lika god som på markanden men till halva priset. Tyvärr måste jag erkänna mig besegrad av tröttheten efter att inte ha sovit natten innan och det blir en tidig kväll.

 

 

Dag två inser jah att vart jag än vänder blicken så ser jag havet. Efter en 5 km promenad efter El Malecón så passerar jag Playa Ramirez och hittar en liten brygga där jag sätter mig vid ett bord och får ett glas vin. Jag vet inte om det är en vacker vy härifrån, den stora industrihamnen som ligger mitt i centrum gör sig hela tiden påmind. Men att kunna smita ner till stranden direkt från din lägenhet får i alla fall anses vara ett plus. Det är lite förvånande att strandlinjen inte invaderats av stora lyxhotell och dyra lägenhetskomplex. Den präglas istället av helt vanliga bostäder i form av gråa och tegelfärgade höghus.

 

Jag inser efter en stund att jag kanske varit lite väl ambitiös när det gäller min promenad eftersom att jag härifrån måste återvända dom 5 kilometrarna för att komma tillbaka till La Ciudad Vieja, men det gör mig i alla fall hungrig och jag bestämmer mig för att äta lunch på Café Brasileiro, en klassiker som öppnade redan år 1877, och är enligt dom själva i alla fall, den äldsta restaurangen i staden. Jag fortsätter på havstemat och beställer en skaldjurspasta som smakar bra. Men jag måste erkänna att den inte kommer i närheten av gårdagen delikatesser från grillen. Det är trots allt La Parillada som väger tyngst här.